Jag var livrädd. Det var som om resan till äldreboendet var en färd i kista till gravens mörka håla, fast levande. Fortfarande. Där skulle jag träffa andra i min ålder och jag visste vad det kunde innebära. Jag kunde få ”god dag yxskaftsvar” eller inget svar alls om hörseln inte hängde med. I värsta fall kunde jag bli behandlad som om sinnena sinat och inte endast kroppens funktioner.
Jag hade varit ännu räddare om jag vetat vad som skulle hända: att jag skulle bli vittne till ett brott utanför Hemmets bedrägligt lugna fasad, att jag innanför dess väggar skulle träffa en reptil i skepnad av en tant med rollator, och att en nattpersonal skulle bli min fasa …
